Dock väcks jag ibland på tunnelbanan, oftast av en låt som kanske varit speciell en gång i tiden, och så slår ångesten till. Jag måste kämpa tillbaka tårarna lite. Jag ångrar ingenting, jag ät stolt över mig själv som vågade ta steget vidare, även om utgången var brutal. Men det skulle inte ha gått på något annat sätt, då hade jag ångrat mig i stunden. Jag var tvungen att tränga undan alla känslor och bara göra det oundvikliga, hårt och grymt. Det hade jag förberett mig mentalt för en tid. Träna på att inte känna något alls, det var det enda som skulle leda mig till det som jag verkligen ville och ingenting skulle få förvirra mig.
Och nu, 10 månader senare kan jag se en bild men inte känna in mig i situationen. Det enda jag minns är en frustration, jag var aldrig, riktigt bekväm, något skavde. Men det kunde jag inte erkänna för mig själv förrän efteråt, så klart. Det var därför det var så viktigt att sluta hoppas och stänga av alla känslor.

Alltså. :D <3


