Och äntligen, bilduppdaterigen. 

2,5 timmes Coca Cola ZERO-reklam

Igår var vi och såg den nya Transformersfilmen i Mora. Ja, ni vet den där massa coola bilar blir till ännu coolare robotar. Den innehöll allt i testosteronväg:

• Sam, den rätt vanliga men goda killen som ser konstiga tecken i huvudet lite då och då. Detta ska ju förstås leda till att alla de där onda Decepticons är ute efter honom blabla.
• Hans småtjabblande, typiska föräldrar som han visserligen älskar men bara inte står ut med ibland, haha, knasiga mamman som i godtroget köper marijuana-brownies som hon blir hög på framför alla Sams blivande collegekompisar, piiiinsamt.
• Hans extremt, otroligt sexiga flickvän som dessutom håller på med bilar och motorcyklar, HOOOT!!!
• USA:s militär.
• Kåta collegetjejen som förför vår hjälte. Tyvärr visar det sig att hon i själva verket är en farlig Decepticonrobot..
• Bilar som blir till robotar. osv. osv. osv....

När vi kom ut från bion sa alla "OMG!", sate sig i bilen och babblade högljutt i mun på varann om alla awesome effekter och robotar vi just skådat. Det var episkt. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka det var ballt med robotkrig men som de andra kände jag mig pånyttfödd efteråt. 

Fixade luggen lite i morse... Vart ju inte helt fruktansvärt i alla fall. 

Nu sitter jag och myser för mig själv på Filips balkong här i Orsa. Filip är och tjänar pengar på plantsättningen och kommer inte hem förrän fyratiden... Men det ska inte gå någon nöd på mig, jag tänkte ta mig in till Mora och kolla in ett par jeans.(för jag har inga som inte sitter åt...) 

Min vistelse här så här långt har varit finfin. Jag har klappat islandshästar (!!!), sett Filips farföräldrar iklädda folkdräkter, spelat GTA-4 hemma hos Edwin, högläst Muminbok, tittat på Twilight med hela grabbskaran, haha, åh, det var kul. Det är nämligen en helt okej film förutom Kirsten Stewart. Men det är tämligen roligare att bara driva med den sent in på natten. 

Sedan har vi bjudit Ma Rui på kinapuffar, "china puffs" som vi så fint förklarade namnet. 

Bilder från veckan kommer upp inom kort.

Trollvinter

Idag var jag och David och lånade lite läskig sommarläsning för att bearbeta vår ångest kring Mumintrollen och framförallt, Morran. Seriöst, det finns inget som kan bli läskigare än hon, jag ryser bara av att tänka på henne. Hon är  nästan lika stor som miminhuset, hon typ.. svävar fram, liksom flyter, allt hon vidrör fryser!!! Men det värsta av allt är nog att hon är helt tyst, med en och samma min, hela tiden. Och så förstås att hon är olycklig. Det är hemskt!!

Jag och David har hela morgonen suttit och skrämt upp varandra med våra traumatiska minnen kring den där jävla Mumindalen. Han berättade att han via litteraturvetenskapen läst en doktorsavhandling om Tove Janssons personliga problem, hur hon hitade på mumintrollen för att bearbeta sin egen ångest och i sista boken "Sent i november" så försvinner alla mumintroll spårlöst tillsammans med resten av karaktärernas problem... det är förfärligt. Jag lovar och svär att jag ALDRIG ska visa Mumintrollen för mina barn :'( 

Allt är så jävla ångestframkallande.

Det är någonting med "nördiga" fester...

Jag var på Jonatans 20-årskalas igår. Där fanns god mat, saft, annan dricka, presenter och mysig stämning. Jag började fundera lite omkring varför just denna fest var så behaglig för mig. Det brukar ju alltid finnas någon eller någonting att störa sig på och skvallra om senare. Jag kom dock inte på det förrän jag skulle gå och lägga mig senare på natten. Jag låg och tänkte på inredningen och mindes gitarrerna som stod vid ena fönstret. Och då slog det mig. Ingen hade rört dem...

GITARRKILLEN EXISTERADE INTE!!!

Inte bara gitarrkillen var utestängd från tillställningen. Däribland även "den-pretentiösa- indietjejen-som-name-droppar-så-mycket-hon-bara-kan", den osäkra och högljudda slampiga tjejen, straight edgaren som surar i ena hörnet över att ingen orkar lyssna på den...osv osv. 

Befolkningen bestod mestadels av småtöntiga lajvare, data -och TV-spelsbrukare, serienördar och teatrare, dock inte tillräckligt "estetiga" så de blir outhärdliga, som den legendariske "Tibbleesteten", fyfan. Nej, alla var väl medvetna att de är smått nördiga och därmed behövde ingen hävda sig inför den andre. Ingen sade särskilt roliga skämt men det var lugnt!! 

Det finns för få fester där det är lugnt. Tyvärr. Ibland stöter man på en. Men ack för sällan.

Tänk på det.

Leka lov

Idag invigdes då mitt livs sista sommarlov. Spektaklet började med samling uppe på 2:an med diverse små uppträdanden från personalen. Lärarkören var ju förstås som alltid gullig: Steven som står och ser otroligt fokuserad ut, Erik som försöker gömma sig, Anders som tar i för full hals... Men, rektorernas tal. Vad kunde bli mer pinsamt? De försökte illustrera ett samtal om vad som är rätt och fel, ja ni fattar. Slutsatsen blev ju förstås att vi elever är helt rätt. Det hela lät precis som ett P1-program. Jag blundade för att vara säker och, oh ja! Till och med lärare i bakgrunden stod besvärade och skruvade på sig. Naej, inget för mig.

Sedan, vid typ 10.00 fick vi förstås betygen, jag vann. Eftersom studenterna inge skulle springa ut förrän klockan 13.59 så tänkte jag, "mnej, de kan ta sig" och åkte med Filip till centralen istället. Där åt vi sushi och fikade i 3 timmar för att sedan skiljas åt vid tåget mot Mora. Det var såhär mysigt: *visar med armarna*. Och jag tycker om honom såhär mycket: *visar med armarna mest i hela världen.*

Min kärleksfisk

Här kommer en liten försenad nationaldagsresumé.

Jag och Filip fick låna fars favoritleksaker. Det är så jävla underbart när man lär sig rörelserna. "Att röra sig med kajaken", lol, typ. 

Sen var det stämning hemma hos mig. Alla kom, förutom Joel och det sög ju. Men det blev ändå cp-lyckat. Gör vi om.

Johanna var onykter, det var gulligt. <3

Jacuzzi-schmex-bilden. Heta hestar, i say!! <3

Haha, alltså, bilden är så grym :P

Så.

Det var bland det bästa jag någonsin sett måste jag säga. Det var första gången som jag faktiskt kände mig riktigt rädd och illa till mods efter en skräckfilm. Lars von Trier har på ett mästerligt sätt vägt den värsta psykiska smärtan, ett förlorat barn, mot den värsta fysiska smärtan, en fastskruvad slipsten genom vadmuskeln, för att inte tala om den där man klipper av sig klitoris för att straffa sin egen nymfomani. Blandat med bibliska metaforer och vansinne blev resultaten extremt obehagligt.

Efteråt slog det mig även att man aldrig fick reda på parets namn. Det hade jag inte tänkt på under hela filmen, jag hade inte ens undrat vad de hette.

Prologen var bland det absolut vackraste jag sett. Vilken skillnad mot resten av filmen som var fullkomligt motbjudande.

Jag rekommenderar starkt denna film men vill samtidigt varna känsliga såväl som mindre känsliga tittare.

OH MY GOD

Uppdaterar inom kort. Jag är lite för känslomässigt rubbad för tillfället... "hjärta"