Så.

Det var bland det bästa jag någonsin sett måste jag säga. Det var första gången som jag faktiskt kände mig riktigt rädd och illa till mods efter en skräckfilm. Lars von Trier har på ett mästerligt sätt vägt den värsta psykiska smärtan, ett förlorat barn, mot den värsta fysiska smärtan, en fastskruvad slipsten genom vadmuskeln, för att inte tala om den där man klipper av sig klitoris för att straffa sin egen nymfomani. Blandat med bibliska metaforer och vansinne blev resultaten extremt obehagligt.

Efteråt slog det mig även att man aldrig fick reda på parets namn. Det hade jag inte tänkt på under hela filmen, jag hade inte ens undrat vad de hette.

Prologen var bland det absolut vackraste jag sett. Vilken skillnad mot resten av filmen som var fullkomligt motbjudande.

Jag rekommenderar starkt denna film men vill samtidigt varna känsliga såväl som mindre känsliga tittare.