There will never be another you

Många människor i åldern 15-25 ser gärna svart/vitt på livet. Antingen mår man bra och allt är frid och fröjd. Eller så är man ständigt nere i tvivel och sorg. Nästan alla av oss kan känna igen oss. Man har sina perioder och för vissa som är extra mottagliga och öppna för känslor kommer de mycket kraftigare.

Eftersom man känner att man aldrig kommer att kunna vara uppriktigt glad så söker man en sida av sig som man kan kontrollera. Det är tryggare men samtidigt många gånger mer plågsamt. Att förakta och hata sig själv. Du kan styra ditt (negativa) humör genom att exempelvis svälta dig själv eller skära dig i handlederna. Du har kontrollen. Du kan fantisera om att ta livet av dig bara för att du vet att du är den enda som kan ta beslutet. Men det är sällan det händer. Den där biten där man tar sitt egna liv. Det är för att man i grund och botten egentligen vill leva. Ofta handlar det som sagt bara om att vilja ha bekräftelse, kontroll och kontakt. För du kan dessutom kontrollera din omvärld på detta sätt. Du vet att det finns människor som verkligen älskar dig och som påverkas om du mår dåligt. Du kan även styra dem.

Varför skulle man då någonsin bestämma sig för att låta sig själv vara lycklig, normalviktig och riskera att människor drar nytta av en istället?

Det är inte konstigt att detta kommer fram i tonåren. Man vill ju bryta sig loss och bestämma mer och mer över sig själv. Man har sina föräldrar och vänner lindade runt fingret på det sättet. Man vill vara unik, sticka ut. Man får en kick av tanken på att vara "weird". Det känns sexigt och mystiskt.

Jag är inte naiv nog att tro att det hjälper med att säga "Jag bryr mig ju om dig, fattar du inte det? Du är smal, du är bra, du är bäst!"

Det jag ska göra när jag träffar dig nästa gång är att:

1. Slå dig på käften.

2. Ge dig en varm kram.

... 7 minuter kvar av VM-finalen.

Livet är bra jävla konstigt ibland.

Inom loppet av en vecka förvreds plötsligt min verklighet och tillvaro.

Vad händer runt omkring mig?

Varför hängde jag inte med och vad fan ska jag göra nu?

Tänk vad kreativ man blir i tankarna när man står med ett val och allt hänger helt och hållet på en själv. Scenarion spelas upp i huvudet, fantasin tar över.

Och allt detta precis i ett skede då livet håller på att förändras helt och hållet.

Jag står på en kant och jag kan välja hur jag ska falla och landa.

Jag är väl bortskämd.

Allt handlar om inställning.

Var kanske på världens roligaste skiva i veckan. Det var dygnet efter vår klasskiva som förövrigt också blev väldigt lyckad och uppskattad. Hursomhelst så var det en 24h-kryssning med Jessicas och Amandas klass från Åva. Silja Galaxy! Hur underbart är inte det? Det var hur kul som helst att festa runt mellan dansgolv, karaokebaren, festvåningen, däck, cigarrbaren. För att inte tala om alla hytter som höll hemmafest!

Trots att resan innehöll en del tråkigheter så är jag så lycklig att jag följde med. Att jag för det första har lärt känna Jessica och Amanda det senaste året, ni är underbara!

Dagen då vi gled in emot Stockholm satt vi uppe på färjtaket och bara njöt av stämningen, ost och oliver som Felix hade köpt. Teatergruppen, den manliga delen + jag var ju där, så klart.

Och en annan sak som är grym är att vi spelar Maniac på ensemblen! :D
Och snart snart springer vi ut.
Och snart snart får jag förhoppningsvis testa på teaterlivet i Vancouver.

Pengar rullar in som dom ska de går bra nu

Idag känns det lite bättre. Faktiskt mycket bättre. Jag förhandlade med festfixaren igår. Något av det läskigaste jag tagit mig igenom. Lame, jag vet men så går det med telefonfobi. I alla fall lyckades jag låta tillräckligt hård och bestämt att han faktiskt sänkte kravet på eftersläppsantalet från 215 till 130 st biljetter!!! Alltså, jag fick ned det med 85 biljetter.

"Men då får ni ingen känd DJ!!!!!!!!!"
"... ..ok :) "

Och det verkar som om klassen förstår att det är på riktigt nu. Att deras pengar kan komma att försvinna :P

"Jag ska trycka en pin till dig *ansvar, nej tack*-"

Det sa en gammal vän jag träffade på idag efter att jag kortfattat berättat om allt elände med klasskivan. Ni vet, den jag håller i. Jag antar att jag har färre än en läsare på denna blogg så varför inte bara spoila hela scenariot.

Jag skrev på avtalet med SchoolsOut AB i november om att hålla klasskiva på O'learys i Gamla stan. Middag 19-22, eftersläpp 22-03. Vi fick i uppgift att sälja minst 80 middagsbiljetter och 215 eftersläppare. Det betyder 3 middagsbiljetter/person och 7-8 eftersläppsbiljetter/person, inte alltför mycket. Månader gick. Jag gick stundtals in och kikade på den preliminära gästlistan på hemsidan och där stod gång på gång endast mitt namn uppskrivet. Nice, hela lokalen för sig själv. Hur kan det vara så jävla svårt att åtminstone köpa sin egen biljett till sitt eget event? Särskilt när man har 6 månader på sig och ständigt blir påmind av klassens morsa.

Försäljningen går med andra ord inte så bra.

Skulle vi ställa in alltihop så skulle alla bli tvungna att betala 2000 kr vardera, hela beloppet av alla biljetter. Men här kom ett dilemma: Festfixaren ringde igår och berättade att klubben fått klagomål och därför tvingas stänga 01 på natten, inte 03 som det tidigare sagts. De kan alltså inte erbjuda det vi från början skrev på vilket juridiskt sett betyder att vi kan bryta kontraktet utan att ersätta ett smack. Men vill vi det? På riktigt, jag vill ha skiva! Får vi bara upp tempot i försäljningen skulle vi kunna byta lokal och kanske betala enstaka hundralappar var.

Att bryta kontraktet innebär för mig det jag avskyr allra mest, konflikter mellan vuxen erfaren och mig, dum tonåring. Det skulle vara omåttligt pinsamt och drygt att ha behövt lägga ner så mycket stress och arbete på något som inte leder någon vart. Värdelöst faktiskt.

På ett sätt vill jag att alla ska få ersätta för att få smaka på lite konsekvenser av att vara lat och oföretagsam. På ett annat sätt vill jag bara bli kvitt detta och bjuda på stor grillfest hemma hos mig istället.

Jag har alltid i högsta grad undvikit TV-serier. Dels för att det ofta bara är ren skit och dels för att jag så enkelt blir beroende av dem. Därför undvek jag True Blood när det började sändas i Sverige...... För två veckor sedan såg jag båda säsongerna på nätet under 3 dagar. Det gick inte att sluta. Man var bara helt bortkopplad från verkligheten, den fanns inte. Man åt inte, sov inte, gjorde inga läxor, gjorde över huvud taget ingenting av nytta. Jag kan inte förstå att jag nu måste vänta på säsong 3. Kan. Inte.

Idag satt jag återigen, som jag alltid gör när jag mår dåligt, och funderade över vad det egentligen ska bli av mig. Har jag verkligen någonting som jag aldrig tröttnar på? Det känns ibland som om jag inte har några intressen värda att satsa på. Jag ångrar alltid mina val, jag har prestationsångest...

Men jag kom på det i alla fall. Tror jag. Med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det. Teater. Det är det jag brinner för. Det är verkligen min passion. Jag jobbar gladeligen utan betalt som lägerledare, regi-ass, mellanstadieledare. Jag älskar att vara där, på Ung Teater. Vad kommer sedan? Förhoppningsvis något i samma anda. Det är det här jag brinner för. Det här är min dröm. Jag kanske borde följa den in i döden.