Jag har alltid i högsta grad undvikit TV-serier. Dels för att det ofta bara är ren skit och dels för att jag så enkelt blir beroende av dem. Därför undvek jag True Blood när det började sändas i Sverige...... För två veckor sedan såg jag båda säsongerna på nätet under 3 dagar. Det gick inte att sluta. Man var bara helt bortkopplad från verkligheten, den fanns inte. Man åt inte, sov inte, gjorde inga läxor, gjorde över huvud taget ingenting av nytta. Jag kan inte förstå att jag nu måste vänta på säsong 3. Kan. Inte.

Idag satt jag återigen, som jag alltid gör när jag mår dåligt, och funderade över vad det egentligen ska bli av mig. Har jag verkligen någonting som jag aldrig tröttnar på? Det känns ibland som om jag inte har några intressen värda att satsa på. Jag ångrar alltid mina val, jag har prestationsångest...

Men jag kom på det i alla fall. Tror jag. Med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det. Teater. Det är det jag brinner för. Det är verkligen min passion. Jag jobbar gladeligen utan betalt som lägerledare, regi-ass, mellanstadieledare. Jag älskar att vara där, på Ung Teater. Vad kommer sedan? Förhoppningsvis något i samma anda. Det är det här jag brinner för. Det här är min dröm. Jag kanske borde följa den in i döden.