Idag var jag och David och lånade lite läskig sommarläsning för att bearbeta vår ångest kring Mumintrollen och framförallt, Morran. Seriöst, det finns inget som kan bli läskigare än hon, jag ryser bara av att tänka på henne. Hon är nästan lika stor som miminhuset, hon typ.. svävar fram, liksom flyter, allt hon vidrör fryser!!! Men det värsta av allt är nog att hon är helt tyst, med en och samma min, hela tiden. Och så förstås att hon är olycklig. Det är hemskt!!
Jag och David har hela morgonen suttit och skrämt upp varandra med våra traumatiska minnen kring den där jävla Mumindalen. Han berättade att han via litteraturvetenskapen läst en doktorsavhandling om Tove Janssons personliga problem, hur hon hitade på mumintrollen för att bearbeta sin egen ångest och i sista boken "Sent i november" så försvinner alla mumintroll spårlöst tillsammans med resten av karaktärernas problem... det är förfärligt. Jag lovar och svär att jag ALDRIG ska visa Mumintrollen för mina barn :'(
Allt är så jävla ångestframkallande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar