Öl i ögat

Igår tog min allra äldsta vän studenten, nämligen Josefin Hagström. Självklart stod jag utanför VRG i Djursholm för att ta emot henne tillsammans med föräldrarna, Felicia och Ylle. Det var varmt och soligt. Jag hade dessutom inte smort in mig, härligt.

Studenterna sprang ut, sprang tre varv på gården, "sjöng" studentsången och släpptes lösa för att bli mottagna. Det fanns knappt någon plats så för att kunna se var vi tvungna att stå i rabatten som förmodligen är ganska trasig nu.

När vi tagit en miljon foton på kamerarädda Jossan var det dags att bege sig till flaket. VRG är känt för sina satsiga studentflak och no shit. Jag, Ylle, Sofia och Felicia fick också åka med, flaket rymde 70 pers. Ett annat 100. Studenterna stod organiserade nedanför och hivade upp ölflak efter ölflak efter ölflak. Jag trodde inte mina ögon. Seriöst, jag har aldrig sett så mycket öl förut!

Innan vi ens hade gett oss iväg så var samtliga på flaket dränkta. Det var detta som var syftet med all alkohol. Öl i ögonen, öl på hela kroppen, öl i kroppen. Det var helt sinnessjukt. Den första kvarten var askul. Sedan kom kylan. Eller, egentligen inte. Egentligen blev alla bara lite tröttare och orkade inte hoppa lika vilt längre, därför kallnade ölen på våra kroppar och vi skakade av köld. Flaket skulle även stanna på utvalda ställen för att fylla på mer ännu mer öl.

Till slut fick vi hoppa av eländet. Jag och Ylle sprang till en buske. Det fanns toaletter men vi brydde oss inte, vi skulle inte hunnit, så kissnödiga var vi.

Husomhelst blev vi en stude senare upphämtade och körda hem till mottagningen. Som fyra dränkta katter kom vi stapplandes på uppfarten. Fort in i huset, duscha duscha duscha och sedan se glad ut resten av kvällen.

Bland de mest sjuka upplevelser någonsin.
Filip: "Vänta bara tills Arvika..."

ok?

...

Jag är ingen robot, din kärlek gör mig ont!

Ett ämne jag funderade över idag var smak. Alltså våra smaklökar. Varför vi uppfattar viss föda som god och annan som osmaklig. Jag spann vidare på detta och funderade över om man kan dö av att någonting smakar illa, alltså ifall det skulle vara en annan form av smärta för kroppen? Varför skulle vi annars grimasera?

Jag vet att man inte dör av att något inte är gott. Men jag finner det besynnerligt att det då nödvändigtvis måste smaka illa. Det förstår jag inte. Det kan ju alltid vara en varningssignal på att något är giftigt osv. Åtminstone kanske det var det. Själv hatar jag majonäs. Inte särskilt giftigt som jag har förstått det.

Hursomhelst fann jag det intressant att spekulera i varför något är vidrigt för vissa och för andra inte. Rent fysiskt. Är det meningslöst eller har det med konkurrens att göra? 

Frågan kvarstår.  

Idag är jag ledig. Jag och Filip ska baka paj, äta glass, laga mat och gosa. Känner mig allmänt nöjd med mig själv.

Ojoj, jag blev klar med historiauppsatsen som jag till och med grät över i onsdags. Åh, lättnad.

Vad pysslar den offentliga sektorn med egentligen?

"Girls & the city"... Det var droppen, jag flyttar.

Det värsta , som David sa häromdagen, är att hans lillasyster var anmäld till det där "lägret".

Awesome

Jag önskar att Filip också vaknade vrålandes med utfällda blades på knogarna!

Åh, fantastisk film.

Hon förföljer mina tankar och min nyfikenhet, denna mystiska mö, utan varken namn eller ansikte för mig.
Vem är hon?
Vad gör hon här?
Kommer hon någonsin uppenbara sig för mig?

Så.

Så vad händer i sommar?
Jag och Blond-David ska plåga barnen med Tjechov på teaterlägret i juni. Vi ska slå dem blå, ångestens färg, för att de ska förstå innebörden av TEATEUR!! Det finns ingenting är roligt med TEATEUR! Man skämtar inte om TEATEUR!

Med min vanliga, fedfödda tur fick jag, utan att fråga, sommarjobbserbjudan från ett av sveriges största arkitektur/designföretag nämligen "Milimeter Design" (De med den fula, konstiga, plasthundskulpturen som logga) Jag råkade sitta med i ett möte som fadern hade där och designsnubben ba "ehuhöhuhöhö vill du ha jobb höhö?". Jag ska bara ringa och fråga om det fortfarande är aktuellt och sedan är det full fräs i juli förhoppningsvis, dörrar mot framtiden slås upp, eh.

Sommarens höjdare blir nog ändå Arvikafestivalen, hejhopp. Fler än fyra artister samt vänner att se fram emot!

Utöver detta blir det turné Stockholm-Orsa-Fårö-Okänd ort. <3

Ponni

Fan vad mycket hästtjejer det finns på Bilddagboken. "Slumpa bild" och var tredje är en häst i hagen med beskrivningen "älsklingen betar". Inte nog med att det är mycket hästtjejer. De kan inte låta bli att försöka överglänsa varandra på ett eller annat sätt. Ex. "Behöver han verkligen sådär korta tyglar? Det brukar ju inte behövas, i alla fall inte för mig...". "Ger du henne kraftfoder på morgonen, lite konstigt kanske....". Och så håller de på.

Det roliga är att hästfolk i allmänhet är på det där sättet. Snäser av varann på de mest kyliga sätt, varför? De är precis som vissa mammor som inte kan låta bli att tävla om vems barn som är bäst. Patetiskt.

Sitter och tjänar pengar. Filip är snart här för att träna lite. Sådant gör mig så glad. Människor i min omgivning som är motiverade till att ta sig i kragen och göra saker trots att det inte alltid är jättekul, för sin egen skull. Människor som har lust att hitta på saker. Folk som är flexibla. Filip är taggad på att sticka ut och cykla, springa, resa, bada, städa, laga mat, plantera, paddla, åka skidor osv. Det gör mig så tillfreds.

Jag blir så frustrerad och rastlös av människor som sitter ingrodda i sina dammiga lägenheter utan luft med en typ Billy's pizza, klagar på lite huvudvärk och därmed avstår från att gå ut i det sköna vädret. Folk som inte rör sig längre ut än vad tunnelbanan har att erbjuda. Om en resa ut i Stockholms län skulle ta mer än 20 minuter, njaa, då blir det väldigt jobbigt att sitta på ett säte och se ut genom fönstret en liten stund till. När man väl är framme så rasar världen samman och man vill bara hem, hem HEM och gräva ned sig i sitt täcke och sova i 13 timmar. Sedan börjar karusellen igen. Jävla tjat, jag står inte ut.

Jag måste ut och leka ooch röra mig för att överhuvudtaget kunna tänka klart, kunna hålla en konversation utan att bli rasande på någon. Jag tror jag behöver en hund. En stor hund, hatar små hundar. Som Filip så fint uttryckte det: "Man ska ha en hund som man kan knuffa, som knuffas tillbaka".

Igår satt jag och mådde dåligt till Unicefgalan - För varenda unge. Jag behöver inte ens se bilder på undernärda barn i Sudans flyktingläger eller Mikael Persbrandt som står på plats i Afghanistan för att börja gråta. Tårarna börjar rinna bara av att jag vet hur läget är. Hursomhelst så blev jag och mamma världsföräldrar. Inte för att det gjorde mig så mycket gladare men det var ett steg på vägen. Fan vad jag vill jobba för utsatta barn. Fan vad jag ska göra det.

Så, nu har jag skrivit av mig.

Det är inte så lätt ibland...

Jag och mamma sitter oc tittar på "Singing bee" av någon anledning. Låten de modiga deltagarna precis skulle ta sig igenom var ABBA - "Dancing Queen".
Mamma skulle inte klarat det. Hon trodde nämligen att texten löd "See that girl, watch that scene, ticket to dancing queen". VADIHELVETE? Hur fick hon "dig in" till "ticket to". Jag är mållös.

Förresten. Grattis Sofia på födelsedagen.

sedan.

Undrar vem det kan vara...

Gökboet avklarat

Underbara ensamble!

Haha ja jävlar. Detta var, mina damer och herrar, det bästa vi någonsin satt upp.

Livsnödvändigheter

Jag är så lycklig. Jag är så lycklig. Jag är så oerhört lycklig och trygg.

...

Det här är värt

Onsdag 22/4 - PREMIÄR 19.00!!

Även: Torsdag, Lördag och Söndag 19.00.

Boka biljetter på www.ungteater.se 55 kr/vuxen och 40 kr/barn

Das Påsklov

Orsa

Kinaresturangen i Falun. Ma Rui var väl inte särskilt imponerad. Hon sade att det var helt okej men jag gissar att det var av ren artighet.

Väl hemma i Sverige fick jag äntligen se skymten av Per. Det var för länge sen! Vi åt glass och pratade om både gamla och nya tider.

Twister med Mådi var inte helt fel det heller.

Det går åt helvete med allt...

Under min lediga Fredag tänkte jag ta en sväng förbi T-centralen och Åhléns City för att köpa vårskor. Dessvärre kom jag inte längre än till Täby Centrum. Det är helt enkelt inte värt att åka in till stan ensam, alldeles för trist.

Hursomhelst. Efter att ha hämtat ut biljetterna till "Avenue Q" så satte jag mig ner, lite villrådigt på en bänk. Efter en knapp minut känner jag hur någon petar mig på axeln. Jag vänder mig förvånat om och ser en äldre man sitta bredvid mig med rullatorn i högsta hugg. 

"Alla dessa människor, vart fan är de påväg?" frågade han. Sedan förklarade han mycket tydligt att han inte hade för avsikt att utnyttja mig sexuellt. Han ville bara öppna ett samtal mellan två människor. Detta gjorde mig smått obekväm, hur lång tid skulle detta ta? 

Av ren, obotlig artighet och i hopp om att få ärva så satt jag och lyssnade till den äldre mannens livshistoria. En dryg timme tog det. Jag var så ägd. Eller snarare, han var så ägd! Ingen är värd ett så tråkigt liv, fy fan. Han hade inte åstakommit någonting, förutom några miljoner kronor. Men de skulle han skänka till "Läkare utan gränser" (Visserligen bra). 

"Något har gått snett med mänskligheten, ungdomar har inte lika roligt som jag hade när jag eller min mor var ung." Sade han.

"Farbror har nog aldrig spelat Guitar Hero.." Tänkte jag. Efter bikten blev jag en gnutta deprimerad. Vad är vi? Vad vill vi? Vad har vi gjort?! Jag går och skär mig.

DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA!!!