Den 23:e december är inte bara dagen innan julafton. Det är också Antons födelsedag. Han skulle idag ha fått fylla 21 år. Det är svårt att säga om det bara är inbillning eller om jag faktiskt saknar honom med samma kärlek som mina föräldrar. Även om jag knappt minns honom i bilder. Däremot i känslor. Det spelar ingen roll om det är inbillning eller inte. Den 23:e december känns alltid extra tung.
Att förlora sitt barn måste vara det absolut värsta en människa kan gå igenom. Jag vet att jag vill ha barn, förr eller senare. Hur klarar man av att inte vara överbeskyddande. Jag beundrar min mamma något enormt som vågar stötta Jacob i den sport han håller på med när hon gått igenom något så fruktansvärt tidigare.
Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg... Rensar mest tankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar