And you belong with me...

Jag tror att jag ska sluta äta kyckling. Helt.

Tycker att livet duger rätt bra...

när man får presenter av sin fina bror och hans flickvän.

Känner mig otroligt mycket som en vekling idag.

Hej hej sommartider @ Torpet

Det finns några ställen i världen där du alltid kan känna dig hemma. Torpet, Skrattby, vårt landställe alltså. Det ger mig alltid den känslan. Och när det är 29 °C i luften och fucking 25°C i vattnet... Det är sagolikt.

Smidigt värre ;)

Hej hej sommartider

Ja, så här ser det ut på Nikes utförsäljningslager i Solna där jag och Jossan jobbat lite extra under veckan. Vår upgift 9-16 var att hitta makar till skor. Ett hav av skor. I ett annat rum kunde vi hitta mer skor som möjligen hörde ihop med en annan. Men det var typ ett memoryspel av kartonger där vi skulle klättra runt och lyfta lådor med bollar, jackor, tröjor osv. tills vi hittade en låda skor. Helt stört nära på att dö hela tiden. Men det var det värt med tanke på skorna jag plockade hem sen !!

"Ja, haha. Det kan ju hända att skolådorna ligger längst ner, jag vet inte. Lycka till!"

Senare på kvällen drog jag, Lida, Amanda, Sofia och Josefin till Tvärsöver på Bondegatan. En mysig liten krog med fantastiskt goda drinkar. Sofia och Josefin vägrade vara med på bild med istället kan jag kompenser med dessa vackra ansikten.

Skål!

Amanda och Lida

Fett skööna människor är så jävla osköna.

Det finns många saker som stör mig. En av de för många sakerna är vänner som fortfarande inte klarar av att vara sig själva. Som fortfarande försöker vara något de inte är och som fortfarande faller för grupptrycket.

Det är något av det mest förnedrande jag vet. När jag inte kan prata med vänner som vanligt i vissa sammanhang på grund av att de är för jävla ynkliga för att skaffa vänner utifrån hur de egentligen är. Är det dem eller jag som borde ändras på? Dem så klart! Eller så kan det vara jag som måste bli mer kräsen med vilka jag väljer att kalla vänner.

Och igår såg jag och Jossan (en riktig vän) "Trollkarlens lärling" och ja, det var nog bland det absolut sämsta jag sett. Inte värt 35 kr.

Helgen

Jag vill sitta bakom dig på cykeln. Tryggt hålla i din tröja med ett lätt grepp när vi susar genom de gröna kvarteren. På väg till någon skön plats där vi äter lunch, pratar och skrattar som bara vi kan, i flera timmar.

När vi kommer hem igen bakar vi paj, dricker té, spelar MIG och gosar ner i soffan för att titta på favoritserier, meningslösa MTV-program eller en hyrfilm vi blivit rekommenderade.

Tänk om man kunde ha det så.

Is it love or lust?

Vet att det var evigheter sedan jag skrev.. Har hållit mig till dagboken sedan det där hände. Det där vill jag inte skriva om. Det får faktiskt bara min dagbok veta. Även om typ färre personer läser den är bloggen. Haha, det märkt hur munter jag är.

Hus som helst. Jag har haft en jättebra sommar faktiskt. Har sådan tur som fick så många fina vänner precis när jag skulle behöva dem som mest.

Nu är jag på jakt efter jobb. Det blev ju inget Uppsala för mig. Kanske om två år eller något. Istället planerar jag att jobba skiten ur mig för att ha en chans att hänga på Micke till Japan. Och sedan, i vår. Kanada! Klart jag ska åka. Man ska följa sina drömmar.

Just nu hatar jag Täby och människorna i den. Att människor kan vara så otroligt sugna på att slicka upp så mycket skit med öronen om vad andra gör. Rykten går så snabbt fram och konsekvenserna av dem är äckliga. Att man hänger med en klump dramaqueens gör ju saken mycket bättre, verkligen. Nom nom nom.

Men man tar sig vidare. Vare sig man tror det eller inte. Även om jag är otroligt mycket mer paranoid numera. Det kanske också går över så småningom. I morgon har Lida sin födelsedagsfest och då ska jag minsann ha roligt. Och fota, börja uppdatera igen. Det kanske ger mig lite mer motivation.

jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
med att träffa nån ny
jag har rätt mycket med mig själv
precis som du
jag skulle andas i det tomrum som blev över
om du lämnade mig nu

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta Stockholm va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
om en främling
lika tillitsfull som du
jag skulle pröva mina läppar mot nån annan
om du lämnade mig nu

jag skulle kunna leva utan den där blicken
som får mig ur balans
jag skulle sakna den där stunden som vi har
när vi till slut har blivit sams
jag kanske skulle söka upp
kontakter som jag tappat
som jag varit med
förut nånstans
jag antar det finns nån du skulle ringa
om jag inte fanns

jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu

-Lars Winnerbäck

Student om 14 timmar.

Idag. Om 14 timmar springer jag ut. Det känns så jävla sjukt. Sjunker in gör det nog inte förrän efteråt. Jag kommer storgråta. Jag kommer att sakna alla fina lärare och alla roliga uppspel. Särskilt dem utan prestige. Som Rammstein på Live Night, shit vilken kick. Det gick så stört bra! Vi kollar filmklippen om och om igen och känner oss så nöjda.

Alla känslor bara väller i mig just nu. Skolan har liksom varit hela mitt liv fram tills nu. Vi har typ spenderat nästan lika mycket tis i skolan som hemma. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag hatar mig själv för att jag alltid ångrar allting jag gör. Ställer alltid mig själv inför svåra dilemman, efteråt! Dum barn!

There will never be another you

Många människor i åldern 15-25 ser gärna svart/vitt på livet. Antingen mår man bra och allt är frid och fröjd. Eller så är man ständigt nere i tvivel och sorg. Nästan alla av oss kan känna igen oss. Man har sina perioder och för vissa som är extra mottagliga och öppna för känslor kommer de mycket kraftigare.

Eftersom man känner att man aldrig kommer att kunna vara uppriktigt glad så söker man en sida av sig som man kan kontrollera. Det är tryggare men samtidigt många gånger mer plågsamt. Att förakta och hata sig själv. Du kan styra ditt (negativa) humör genom att exempelvis svälta dig själv eller skära dig i handlederna. Du har kontrollen. Du kan fantisera om att ta livet av dig bara för att du vet att du är den enda som kan ta beslutet. Men det är sällan det händer. Den där biten där man tar sitt egna liv. Det är för att man i grund och botten egentligen vill leva. Ofta handlar det som sagt bara om att vilja ha bekräftelse, kontroll och kontakt. För du kan dessutom kontrollera din omvärld på detta sätt. Du vet att det finns människor som verkligen älskar dig och som påverkas om du mår dåligt. Du kan även styra dem.

Varför skulle man då någonsin bestämma sig för att låta sig själv vara lycklig, normalviktig och riskera att människor drar nytta av en istället?

Det är inte konstigt att detta kommer fram i tonåren. Man vill ju bryta sig loss och bestämma mer och mer över sig själv. Man har sina föräldrar och vänner lindade runt fingret på det sättet. Man vill vara unik, sticka ut. Man får en kick av tanken på att vara "weird". Det känns sexigt och mystiskt.

Jag är inte naiv nog att tro att det hjälper med att säga "Jag bryr mig ju om dig, fattar du inte det? Du är smal, du är bra, du är bäst!"

Det jag ska göra när jag träffar dig nästa gång är att:

1. Slå dig på käften.

2. Ge dig en varm kram.

... 7 minuter kvar av VM-finalen.

Livet är bra jävla konstigt ibland.

Inom loppet av en vecka förvreds plötsligt min verklighet och tillvaro.

Vad händer runt omkring mig?

Varför hängde jag inte med och vad fan ska jag göra nu?

Tänk vad kreativ man blir i tankarna när man står med ett val och allt hänger helt och hållet på en själv. Scenarion spelas upp i huvudet, fantasin tar över.

Och allt detta precis i ett skede då livet håller på att förändras helt och hållet.

Jag står på en kant och jag kan välja hur jag ska falla och landa.

Jag är väl bortskämd.

Allt handlar om inställning.

Var kanske på världens roligaste skiva i veckan. Det var dygnet efter vår klasskiva som förövrigt också blev väldigt lyckad och uppskattad. Hursomhelst så var det en 24h-kryssning med Jessicas och Amandas klass från Åva. Silja Galaxy! Hur underbart är inte det? Det var hur kul som helst att festa runt mellan dansgolv, karaokebaren, festvåningen, däck, cigarrbaren. För att inte tala om alla hytter som höll hemmafest!

Trots att resan innehöll en del tråkigheter så är jag så lycklig att jag följde med. Att jag för det första har lärt känna Jessica och Amanda det senaste året, ni är underbara!

Dagen då vi gled in emot Stockholm satt vi uppe på färjtaket och bara njöt av stämningen, ost och oliver som Felix hade köpt. Teatergruppen, den manliga delen + jag var ju där, så klart.

Och en annan sak som är grym är att vi spelar Maniac på ensemblen! :D
Och snart snart springer vi ut.
Och snart snart får jag förhoppningsvis testa på teaterlivet i Vancouver.

Pengar rullar in som dom ska de går bra nu

Idag känns det lite bättre. Faktiskt mycket bättre. Jag förhandlade med festfixaren igår. Något av det läskigaste jag tagit mig igenom. Lame, jag vet men så går det med telefonfobi. I alla fall lyckades jag låta tillräckligt hård och bestämt att han faktiskt sänkte kravet på eftersläppsantalet från 215 till 130 st biljetter!!! Alltså, jag fick ned det med 85 biljetter.

"Men då får ni ingen känd DJ!!!!!!!!!"
"... ..ok :) "

Och det verkar som om klassen förstår att det är på riktigt nu. Att deras pengar kan komma att försvinna :P

"Jag ska trycka en pin till dig *ansvar, nej tack*-"

Det sa en gammal vän jag träffade på idag efter att jag kortfattat berättat om allt elände med klasskivan. Ni vet, den jag håller i. Jag antar att jag har färre än en läsare på denna blogg så varför inte bara spoila hela scenariot.

Jag skrev på avtalet med SchoolsOut AB i november om att hålla klasskiva på O'learys i Gamla stan. Middag 19-22, eftersläpp 22-03. Vi fick i uppgift att sälja minst 80 middagsbiljetter och 215 eftersläppare. Det betyder 3 middagsbiljetter/person och 7-8 eftersläppsbiljetter/person, inte alltför mycket. Månader gick. Jag gick stundtals in och kikade på den preliminära gästlistan på hemsidan och där stod gång på gång endast mitt namn uppskrivet. Nice, hela lokalen för sig själv. Hur kan det vara så jävla svårt att åtminstone köpa sin egen biljett till sitt eget event? Särskilt när man har 6 månader på sig och ständigt blir påmind av klassens morsa.

Försäljningen går med andra ord inte så bra.

Skulle vi ställa in alltihop så skulle alla bli tvungna att betala 2000 kr vardera, hela beloppet av alla biljetter. Men här kom ett dilemma: Festfixaren ringde igår och berättade att klubben fått klagomål och därför tvingas stänga 01 på natten, inte 03 som det tidigare sagts. De kan alltså inte erbjuda det vi från början skrev på vilket juridiskt sett betyder att vi kan bryta kontraktet utan att ersätta ett smack. Men vill vi det? På riktigt, jag vill ha skiva! Får vi bara upp tempot i försäljningen skulle vi kunna byta lokal och kanske betala enstaka hundralappar var.

Att bryta kontraktet innebär för mig det jag avskyr allra mest, konflikter mellan vuxen erfaren och mig, dum tonåring. Det skulle vara omåttligt pinsamt och drygt att ha behövt lägga ner så mycket stress och arbete på något som inte leder någon vart. Värdelöst faktiskt.

På ett sätt vill jag att alla ska få ersätta för att få smaka på lite konsekvenser av att vara lat och oföretagsam. På ett annat sätt vill jag bara bli kvitt detta och bjuda på stor grillfest hemma hos mig istället.

Jag har alltid i högsta grad undvikit TV-serier. Dels för att det ofta bara är ren skit och dels för att jag så enkelt blir beroende av dem. Därför undvek jag True Blood när det började sändas i Sverige...... För två veckor sedan såg jag båda säsongerna på nätet under 3 dagar. Det gick inte att sluta. Man var bara helt bortkopplad från verkligheten, den fanns inte. Man åt inte, sov inte, gjorde inga läxor, gjorde över huvud taget ingenting av nytta. Jag kan inte förstå att jag nu måste vänta på säsong 3. Kan. Inte.

Idag satt jag återigen, som jag alltid gör när jag mår dåligt, och funderade över vad det egentligen ska bli av mig. Har jag verkligen någonting som jag aldrig tröttnar på? Det känns ibland som om jag inte har några intressen värda att satsa på. Jag ångrar alltid mina val, jag har prestationsångest...

Men jag kom på det i alla fall. Tror jag. Med tanke på hur mycket tid jag har lagt ner på det. Teater. Det är det jag brinner för. Det är verkligen min passion. Jag jobbar gladeligen utan betalt som lägerledare, regi-ass, mellanstadieledare. Jag älskar att vara där, på Ung Teater. Vad kommer sedan? Förhoppningsvis något i samma anda. Det är det här jag brinner för. Det här är min dröm. Jag kanske borde följa den in i döden.