Idag har varit en så bra, en så bra dag! Idag har jag och Maddo varit så duktiga, så duktiga. Vi var på gymmet och tränade våra små rumpor. När vi kom hem tittade jag i brevlådan och jag har nog aldrig blivit så glad över ett brev, eller mer förvånande, ett brev från Rikspolisstyrelsen som jag t.o.m betalat 192 kr även om jag redan vet innehållet. Men det brevet, som jag inte ens får öppna avslutar min visumansökan som jag nu kan skicka in till kanadensiska ambassaden. Har våndats och vankat av och an ända sedan jag kom hem. Mina humörsvängningar har varit så häftiga att en orkan uppstått i Atlanten i mitt namn. Obehagligt, eller hur? Lättare blir det ju inte av att Jossan är i Uppsala och att Ylva jobbar heltid OCH dansar hela jävla tiden.
Jag satte ord på min frustration tillsammans med den härom kvällen på Ylvas veranda. Att jag kan känna hur tiden står still här medan den fortsätter därborta, hur mycket jag missar hela tiden. Hur livet, verkligheten, drömmen fortsätter, utan mig. Som att jag bara var ett slags kort kapitel och historien fortsätter. En bikaraktär. Nej, minsann. Jag tänker då inte lämna denna berättelse som en sidofigur. Den saken är klar.
Grattis, Ashley på födelsedagen, förresten. Vet att du försöker läsa min blogg med google-translate. Så ambitiöst, bara för min skull. Och jag skriver ju ändå bara skit. För Maddos skull, vilken soppa, what a soup, mors!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar