Jord och himmel lämnar varandra och världen rinner genom fingrarna.

Jag vet att jag bara borde bita ihop och leva här och nu. Men ibland känns det verkligen bara som om jag ska brista och falla till marken som en stor vattenpöl. Jag vet också att det inte hjälper att prata om det. Det är verkligen som att försöka klamra sig fast vid luft. Vad tjänar det till? Det man vill ha då är en person som kan upplysa dig om att allt är perfekt, jättebra och att DU HAR FEL när du tänker så, tokfia. Hur skulle någon kunna veta hur det egentligen ligger till? En person gör ju det, den enda människa jag inte vågar fråga.. Inte just nu i alla fall. Men tack ni som orkar lyssna på all onödig överanalyserad bullshit, ni är bäst.

Jag har endel distraktioner denna vecka som tur är. Tog tappers Magdas pass på co-worker. Dela ut mellanmål och flyers för itrim mellan 06.30 - 10.00 plus 15.00 - 18.00... Det var fan inte lätt att krångla sig ur sängen vid femtiden på morgonen och ge sig ut i spöregn. Och stanna kvar i spöregn. Jag förstår att Magda bytte bort dessa pass. Men det är i alla fall mer lön än vad jag har annars dvs. ingen.