Inser sin litenhet när insikten om att ett liv faktiskt kan ta slut kryper sig in i alla vrår, i kroppen, i själen. Det finns inte. Det finns många studier som visar att vi människor vet att vi måste dö men det kan vi inte förstå förrän döden verkligen står för dörren. Ingen kan göra det. Det är därför det är i princip omöjligt att ta sitt eget liv. Vi tror undermedvetet att vi är odödliga.Jag fick ett besked i torsdags om att en underbar människa har gått bort. Jag kan fortfarande inte förstå det. Det går inte. Jag pratar för mig själv, med henne. Säger att jag vet att hon är trygg nu och att jag vet att hon är på ett bättre ställe än oss andra. Avundas på något obegripligt sätt. Vet att man inte får skriva så. Men så känns det. Det är väl en del av chocken, antar jag.
Jag vet, hemska bilder men vad fan. Det är ju bara nyår en gång om året:) Vi höll hus i en kvarterslokal som Christian och några till hade hyrt. Det blev en väldigt lyckad fest måste jag säga även om jag uppskattade middagen hos mig mer. Men så brukar det ju vara.
Efter ett tag var jag tydligen för obalanserad för att vara kvar där, tyckte Christian. Så stackarn släpade hem mig. Men vi lyckades faktiskt få tag på en taxi mitt i kaoset av inställda bussar. Jag var ett helvete som inte kunde sluta prata engelska. Alltså verkligen, det var omöjligt. Alla svenska ord var som bortblåsta och jag kände mig dum i huvudet. Skämdes jättemycket. Men vi kom hem till sist. Tack Christian <3
