Varför Tegel?

Ja, det var en jävligt bra fråga, låt mig förklara detta en gång för alla. Det finns ingenting som sänker stämningen mer än en lång resa in till stan, med byten. Säg att vi har börjat dricka lite hemma hos mig, vi är nu lite halvt obalanserade och utelivet lockar. Då har alla redan tröttnat och nyktrat till innan vi ens är framme. Man sitter där på tunnelbanan och vilda diskussioner om slutmålet pågår fortfarande, alla börjar känna sig sega/irriterade p.g.a restiden, "skolbussen" 611an fylld med barn på väg för att supa sig redlösa vid Rösjön. Då tänker man: "Ser folk på mig såhär? Ser jag ut som en av dem??" Och för att desperat bevisa att man verkligen inte ska med till Rösjön den här kvällen sitter alla otroligt tysta som vanligt folk med lite respekt för sina stackars medresenärer.

Och jag vet ju precis hur jag ser på ungdomar som ska ut på stan och festa. Där sitter jag, själv på tunnelbanan på väg till något ytterst viktigt och det enda jag vill göra är att drömma mig bort i mina hörlurar. Och så stiger de på. Högklackade, högljudda tuttfior som ska härja på Nype för första gången i sina liv. De pratar, dricker cider och skrattar överdrivet högt för att alla ska förstå precis hur kul de har just då, och jag tänker bittert: "Alltså vad i helvete, så jävla roligt är det inte, vad är det ni inte fattar!?"

Och det är ännu värre att åka ensam för att möta folk inne i stan. Det ser liksom ut som att man har klätt upp sig för att åka tunnelbana, som att det är något att fira. Men värst är nog att man vet, att alla vet, vart man är på väg. Alla vet att man är på väg ut. Men stackarn, har hon verkligen kompisar? Hoppas det, hon är ju helt ensam.. Då tar jag patetiskt nog upp mobilen och låtsas ringa, eller ännu bättre, låtsas svara, som om man är behövd... Så att folk ska förstå att JAG inte är groupien i gänget.

 Summering: Tegel ligger nära och man behöver inte vilja döda folk.

Everything to nothing

Bakar tekakor och hoppas på att bakpulver duger istället för jäst. Om det inte gör det så kan den där degen stoppa upp sig någonstans. Jo, jag vet var jag skulle kunna stoppa upp den. Any ideas? Mh, just det. Så känner jag just nu. Fick ett slag rakt i hjärtat, ett alldeles för hårt hjärtslag.

Läste ut en bok. Nog den bästa jag läst hittills, "Den vidunderliga kärlekens historia" - Carl-Johan Wallgren. Det är en såndär bok som får mig att gå runt och fundera en lång tid efteråt.. Har gått runt och funderat på kärlek, på hat och andra existentiella frågor som t ex döden. Han skriver så otroligt bra i ett stycke, halvbra citerat av mig p.g.a att jag inte har citatet framför mig. Men tanken var ungefär: "Eftersom människan inte minns sin födelse och då hon heller inte kan föreställa sig sin död, så lever hon för tillfället, i evigheten." Jag blev väldigt tagen av den tanken. Drabbades senast igår av en enorm nyfikenhet på döden när vi satt vid matbordet och delade förbryllande historier som folk har varit med om runtom sina närmaste som gått bort. Och sedan slog det mig för en knapp sekund att det bara är att ha tålamod, för döden är oundviklig. Det är en fantastisk sak som alla får vara med om, precis som livet.

Rus

Mitt visum har kommit! Tidigare än vad jag hade vågat hoppas på. Lyckoruset bara vräker över mig. Jag kan knappt sitta still. Mitt medvetande är redan där borta. Mina förväntningar är som i ett barns i väntan på julafton, man är redan där och att gå tillbaka till här och nu finns inte för en. Det är alldeles för tråkigt. Nu är det egentligen bara att packa väskorna och dra, vilket jag också tänker göra inom en väldigt snar framtid.. Samtidigt drabbas jag förstås av en orubblig och orolig sentimentalitet, kan man använda det ordet (?), att än en gång bara stiga ut ur detta trygga liv här hemma, att återigen lämna mina vänner som jag håller så otroligt kära. Samtidigt vet jag att dessa vet att jag måste åka. Mina vänner förstår. Och de vet också att de inte ska ta åt sig. Ju längre avsked jag tar av folk, desto svårare blir det att åka. Så är det för mig i alla fall.

Jag försöker verkligen bara att ta vara på den här tiden och inte hejda mig för mina idéer. Väcks en tanke i mig, en längtan ur någon slags inspiration, så släcks sällan den, Om ändå inte aldrig. Jag kan helt enkelt inte vänta. Jag vet att missar jag något jag haft chans att göra så ångrar jag skiten ur mig. Det här gäller från så futtiga saker som att jag ångrar klädval på krogen när jag plötsligt sitter på en stol som jag inser, skulle matcha så ofantligt mycket bättre till klänningen jag valde bort. Tror Jossan vet att jag är bra på att ångra mina val, hon är nämligen bra på att poängtera det för mig.

I helgen planerar jag att åka upp till Uppsala och umgås med henne. Ska bli aaaaaaawesome!

Jord och himmel lämnar varandra och världen rinner genom fingrarna.

Jag vet att jag bara borde bita ihop och leva här och nu. Men ibland känns det verkligen bara som om jag ska brista och falla till marken som en stor vattenpöl. Jag vet också att det inte hjälper att prata om det. Det är verkligen som att försöka klamra sig fast vid luft. Vad tjänar det till? Det man vill ha då är en person som kan upplysa dig om att allt är perfekt, jättebra och att DU HAR FEL när du tänker så, tokfia. Hur skulle någon kunna veta hur det egentligen ligger till? En person gör ju det, den enda människa jag inte vågar fråga.. Inte just nu i alla fall. Men tack ni som orkar lyssna på all onödig överanalyserad bullshit, ni är bäst.

Jag har endel distraktioner denna vecka som tur är. Tog tappers Magdas pass på co-worker. Dela ut mellanmål och flyers för itrim mellan 06.30 - 10.00 plus 15.00 - 18.00... Det var fan inte lätt att krångla sig ur sängen vid femtiden på morgonen och ge sig ut i spöregn. Och stanna kvar i spöregn. Jag förstår att Magda bytte bort dessa pass. Men det är i alla fall mer lön än vad jag har annars dvs. ingen.

Andas ut!

Idag har varit en så bra, en så bra dag! Idag har jag och Maddo varit så duktiga, så duktiga. Vi var på gymmet och tränade våra små rumpor. När vi kom hem tittade jag i brevlådan och jag har nog aldrig blivit så glad över ett brev, eller mer förvånande, ett brev från Rikspolisstyrelsen som jag t.o.m betalat 192 kr även om jag redan vet innehållet. Men det brevet, som jag inte ens får öppna avslutar min visumansökan som jag nu kan skicka in till kanadensiska ambassaden. Har våndats och vankat av och an ända sedan jag kom hem. Mina humörsvängningar har varit så häftiga att en orkan uppstått i Atlanten i mitt namn. Obehagligt, eller hur? Lättare blir det ju inte av att Jossan är i Uppsala och att Ylva jobbar heltid OCH dansar hela jävla tiden.

Jag satte ord på min frustration tillsammans med den härom kvällen på Ylvas veranda. Att jag kan känna hur tiden står still här medan den fortsätter därborta, hur mycket jag missar hela tiden. Hur livet, verkligheten, drömmen fortsätter, utan mig. Som att jag bara var ett slags kort kapitel och historien fortsätter. En bikaraktär. Nej, minsann. Jag tänker då inte lämna denna berättelse som en sidofigur. Den saken är klar.

Grattis, Ashley på födelsedagen, förresten. Vet att du försöker läsa min blogg med google-translate. Så ambitiöst, bara för min skull. Och jag skriver ju ändå bara skit. För Maddos skull, vilken soppa, what a soup, mors!

Hej!

Jag måste hitta min kameraladdare... Känns handikappat att inte ha möjlighet att fota allting. Oroa er inte. Den är någonstans i min tvätthög vilket är alla mina kläder just nu. Jag och Ashley är vså bra på att skjuta upp tvätt...

Igår vann Canucks, som ni kanske vet. Vi köade till Roxy's bar från kl 19 till kl 22. Kan inte fatta att jag gjorde det. Var så sjukt irriterad. Men det spelade ingen roll vart vi gick. Man kunde knappt ta sig fram, bokstavligt talat. Anyways, vi kom in efter tre timmar. Härlig tämning med alla fans. Det spelar ingen roll hur mycket du insisterar, man får allt betalt för sig om man är kvinna här. Det går inte. Rätt smidigt, ja. Men ändå. Jag känner mig som en tjuv, haha!

Nu har vi börjat med "Love-project" i skolan och stämningen är på topp. Min grupp blir så himla glad när någon är uppe och pratar. Verklige härligt. Nu ska jag sova igen, kl är 08.45.

I'm all yours.

Inser sin litenhet när insikten om att ett liv faktiskt kan ta slut kryper sig in i alla vrår, i kroppen, i själen. Det finns inte. Det finns många studier som visar att vi människor vet att vi måste dö men det kan vi inte förstå förrän döden verkligen står för dörren. Ingen kan göra det. Det är därför det är i princip omöjligt att ta sitt eget liv. Vi tror undermedvetet att vi är odödliga.

Jag fick ett besked i torsdags om att en underbar människa har gått bort. Jag kan fortfarande inte förstå det. Det går inte. Jag pratar för mig själv, med henne. Säger att jag vet att hon är trygg nu och att jag vet att hon är på ett bättre ställe än oss andra. Avundas på något obegripligt sätt. Vet att man inte får skriva så. Men så känns det. Det är väl en del av chocken, antar jag.

Sudda sudda sudda sudda bort din sura min

Jag hatar verkligen att känna mig ensam men ändå vara sjukt otaggad på att träffa massa folk. Ska ju på Johns födelsedagsfest ikväll är det tänkt. Det lär dyka upp ca 85 personer varav 60 jag inte känner. Dessutom är dessa 60 troligtvis lajvare eller annat otyg. Och ja, de är konstiga. Dessutom ska man vara "en färg", vilken som helst utom svart. Kul. Då blir det ju lagom svårt att socialisera med nya människor med öppningsfrasen: "Så vad är du?" "Jahaaja GUL nu ser jag..... .."

Jag vet inte vad som varit med mig den här veckan. Jag har inte mått vidare bra alls. Känner mig ofräsch trots att jag jst duschat, har ont i ryggen, lättirriterad och nedstämd. Mitt självförtroende är typ i botten just nu. Men det är så jävla svårt att förklara varför.

Längtar tills jag och Beci kan ha vår lilla tjejkväll hemma hos henne. Jag behöver det. Bara sitta på balkongen med lite vin och en filt. Bara prata och skratta.

Nu när Christian åkte så kändejag mig plötsligt såå ensam. Så jag lät mitt VISA-kort trösta mig och köpte lite grejer. Glad att jag inte köpte klänningen jag och Ylva tittade på idag. Då kunde jag istället unna mig dessa:

Jag tycker om TopShop UK. Och väskan är precis vad jag letat efter.

Och på tal om det.

Har ont i magen över utgången i kväll. Vet inte hur man beter sig på "häftiga och balla" ställen runt Östermalm. Jag kanske är paranoid. Och som vanligt överanalyserar jag för mycket. Men jag får en så enorm prestationsångest runt mina Dagy-vänner som vet hur man för sig. Det känns alltid som att jag bara gör folk obekväma.

Sitter och väntar på

Nu har jag ganska många bullar i loftet. Våren innehåller bl.a:

• '"Som ni vill ha det"- torsdagsgruppens nya uppsättning (premiär 11 april)
• "Vem fan hittar till Täby?" - det andra, om ändå inte större, teterprojektet med den nya föreningen. Jag är glad att jag inte kommer spela och behöva plugga in två lång manus. Istället är min roll i detta projekt ganska abstrakt för tillfället. Kommer hjälpa till mycket med allt bakom/framför scen, stå för endel av musiken hur vi nu gör med den, men det är en senare fråga.
• Insökning till teaterhögskolan i Göteborg, BÅDE musikal och skådespelarutbildningen.
• Ordna allt inför Whistler i sommar, visum, boende, kontakter, jobb.. (pengar)

Allt etta plus heltidsjobb, sångpedagog och yoga. Kanske slänger in en resa på något hörn. Antingen med Christian.. eller med pappa. Får se vem som har det bästa alternativet att erbjuda, haha

Och så har man ju utlovat den där ölen eller fikan, med ett antal olika vänner, som aldrig blir av. Blöh. Det är det enda jag har att säga om det.

Nu ska jag berätta om vad som händer just precis nu. Ingenting. Jag sitter i en tom datorsal och har ingenting mer att göra innan 16. Sedan ska jag följa R hem och äntligen inleda helgen med en stor utgång med "Torsdagsgruppen 'n friends" på TGIF som första stop för middag.

Ströbröd

Hellsongs – Jump

Daft Punk – Fall

Bon Iver – re:stacks

Daniel Adams-Ray – Förlåt att jag aldrig sagt förlåt

The Knife – Pass This On

Daniel Norberg – Don't Look Back In Anger

James Yuill – This Sweet Love

Kyte – ihnfsa

Periphery – Insomnia

Daft Punk – End Of Line

Thom Yorke – Black Swan

Måste lägga om mitt liv. Ska bli tuff och cool.

Gamla dar

Pappa har lagt över massor av släktbilder. Det är så fascinerande att kolla igenom dem. Det känns på något sätt som om alla var bättre på att fotografera då. Kanske i och för sig är för att man inte tog kort på all skit runtomkring sig, men ändå. Man blir väldigt inspirerad. Ni ska få några smaskprov

.

Farmor

Vet faktiskt inte

Farmors farmor och två randoms

En praktnarr

På torsdag gäller det. Eller ja, jag måste i alla fall anstränga mig lite mer än vanligt. Ska nämligen testa mina vingar och flyga ner till Malmö och söka teaterhögskolan. Nervös? Jo... Än så länge likgiltig. Fick igår höra "don't get disappointed", lite bittert sagt. Tack, då är det bara att chilla och ta det lugnt för jag ska förutsätta att jag inte har en suck att komma in. Skönt att någon kan tala om det för mig.

Har ont ihuvudet. Känner mig fet och otränad. Är en usel kompis. Behöver vara ensam.

Nyår med Marc!

När vi lämnade honom på Piccadilly Circus i början av januari förra året så trodde jag att jag aldrig skulle få se honom igen. Och idioten väljer att fira nyår med oss, här, i Sverige!! Det är nog den absolut skummaste, konstigaste och galnaste man jag träffat. Men vilken otroligt öppen människa som kommer hit när han kunnat fira nyår i typ NY eller någon annanstans där han brukar hänga.Jag vet, hemska bilder men vad fan. Det är ju bara nyår en gång om året:) Vi höll hus i en kvarterslokal som Christian och några till hade hyrt. Det blev en väldigt lyckad fest måste jag säga även om jag uppskattade middagen hos mig mer. Men så brukar det ju vara.

Efter ett tag var jag tydligen för obalanserad för att vara kvar där, tyckte Christian. Så stackarn släpade hem mig. Men vi lyckades faktiskt få tag på en taxi mitt i kaoset av inställda bussar. Jag var ett helvete som inte kunde sluta prata engelska. Alltså verkligen, det var omöjligt. Alla svenska ord var som bortblåsta och jag kände mig dum i huvudet. Skämdes jättemycket. Men vi kom hem till sist. Tack Christian <3

Mysig jul

Jaha... Då var man ägare till en iphone i alla fall. Hur ska detta sluta?

Dan före dan

Den 23:e december är inte bara dagen innan julafton. Det är också Antons födelsedag. Han skulle idag ha fått fylla 21 år. Det är svårt att säga om det bara är inbillning eller om jag faktiskt saknar honom med samma kärlek som mina föräldrar. Även om jag knappt minns honom i bilder. Däremot i känslor. Det spelar ingen roll om det är inbillning eller inte. Den 23:e december känns alltid extra tung.

Att förlora sitt barn måste vara det absolut värsta en människa kan gå igenom. Jag vet att jag vill ha barn, förr eller senare. Hur klarar man av att inte vara överbeskyddande. Jag beundrar min mamma något enormt som vågar stötta Jacob i den sport han håller på med när hon gått igenom något så fruktansvärt tidigare.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inlägg... Rensar mest tankar.